hannaslivsstil

 

I min 19 åriga hjärna snurrar det mycket tankar varje vecka. Jag har och har alltid haft höga krav på mig själv. När jag jobbar, spelar ingen roll om det är som vikarie för förskolelärare, personlig assistent eller cafébiträde så ska arbetet utföras på ett "korrekt" sätt. Jag vill alltid vara lite bättre än vad jag kanske egentligen är. Min erfarenhet är inte så stor i någon av de jobb jag har men ändå så tänker jag att jag måste vara bäst. Jag tar ganska hårt på kritik och tänker att "det felet får aldrig hända igen" osv. Jag får ta mycket skit på min förskola och det är ett tuffare jobb än vad man tror. Jag räknas inte som vikarie längre utan ses som en ordinarie och kommer inte undan på ett sätt som en vikarie kan göra ibland. Eftersom jag har i princip jobbat på samma förskola sen i januari.

 

Jag har inte tre jobb för att jag är lat. Jag har tre jobb för att jag är duktig, självgående, insiativrik, ansvarsfull, en arbetsmyra, social, uthärdig och backar inte för att lära mig nya saker. Var jag har fått det här ifrån skulle jag säga är mina föräldrar. Dem har lärt mig mycket. 

 

Jag började jobba i augusti förra året och lönen har för varje månad blivit högre och det beror på att jag så klart har jobbat fler timmar varje månad. I januari tog det fart ordentligt och jag har sen dess jobbat 30-40 timmar i veckan (snitt typ 35 timmar/veckan). Det är kul att jobba på dessa tre olika jobb för jag lär mig så mycket hela tiden om barn, funktionshindrade och kundbemötande. Men det är ju också väldigt skönt att få en bra lön varje månad. En liten spargris som jag är så har jag kunnat spara undan flera tusen i månaden sen i september och kontot har ju växt. Frågan jag ställer mig nu och får lite ångest över är, vad ska jag göra?

 

Jag är faktiskt stolt över mig själv. Tre jobb och bara 19 år. Tre jobb som jag känner mig nöjd med också för tillfället i alla fall. Vart framtiden bär mig får tiden utvisa för just nu är framtiden ganska så blurrig ännu. Jag drömmer ju lite om att få se världen innan det är dags på riktigt att ta itu med livet. 

 

Det går rätt bra ändå. Det kunde varit värre.