När man är kär

Jag har aldrig varit kär innan. Det vet jag nu. Jag trodde jag hade varit det. Kanske lite sådär halvt kär men nu är jag verkligen förälskad, kär och allt sånt på riktigt. För ett år sen hade jag aldrig förutspått att jag skulle vara tillsammans men någon, och verkligen inte jocke. Men det är i och för sig inget man kan förutspå. Räknade på fingrarna igår att det var typ 8-9 månader som jag träffade honom första gången. Tiden har gått så jäkla fort.

Jag levde i en dröm de där månaderna på våren. Det hände så mycket men jag försökte ha kontroll, ville ha kontroll. Det gick inte riktigt, det hände ett och annat och det var lite dramatik men jag fick en dejt med honom. Det var han som frågade, det var han som ville kolla oskyldigt på en film. Jag kommer ihåg vad jag hade på mig. Mina replay jeans, ett svart linne och min rosa peaktröja. Försökte göra mig fin men egentligen visste jag att det inte spelade så stor roll. Jag skulle ju bara vara mig själv, som jag hade varit alla andra gånger jag träffade honom.

Det blev inte så mycket film. Vi pratade om allt och inget istället och det var den bästa dejten egentligen. Det kändes så bra från första stund, från min sida i alla fall. Klockan tickade på och hemma var jag inte förrän fem på morgonen.

Varje kväll är han det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Jag kan bete mig (nästan) hursomhelst och jag kan se ut hursomhelst, ändå säger han de där tre orden som en tjej vill höra. Han får mig att skratta som ingen annan och han pussar mig när jag behöver det som mest.

Nu åker jag till stugan och firar jul. Isolerar mig i skogen fram till måndag då vi tar bilen hem igen. Detta kommer bli ett bra lov, garanterat. Det började på bästa sätt igår med mina goa tjejer och sen åkte jag till jocke och myste i hans nya säng.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback